Jag har vetat om att jag har ASD sedan jag var 15 år. Egentligen är det ingenting jag tänker på så ofta men när jag blev gravid så sa min mamma att hon var lite orolig. Inte för att jag inte skulle klara att vara förälder, men hur jag skulle orka eftersom jag är så trött.
Hon är ganska mycket med min son. På BVC sa de att jag borde be min mamma om ännu mer hjälp men jag tycker att det är svårt att veta med vad. Det är ju egentligen ingenting jag inte klarar av. Det är mest att jag är trött. Jag vet inte om jag är mer trött än andra, jag vet ju att andra är det också.
Det är en väldigt stor omställning att få barn. Svårast är nog att vänja sig vid de höga ljuden. Men jag bryr mig inte lika mycket eftersom jag älskar honom så. Jag har nog vant mig mer nu.
Jag tycker väldig illa om att laga mat, jag skulle helst vilja äta mackor hela tiden. Innan jag fick barn var det så, eller så åt jag samma sak tills det tog slut. Nu försöker jag laga mat. Men det som har varit problematiskt är att det finns så många teorier om vad och hur barn ska äta. En del säger att man inte ska ge frukt, någon annan säger att man ska ge frukt. Någon säger hela biter och andra säger bara mos. Jag googlar och inser att det finns tio helt olika råd. Jag försöker tänka att det ordnar sig men jag får ångest. Jag tänker att jag inte duger. Man vill ju hans bästa. Det som tröstar är att jag inte gör något brott. Jag vet ju egentligen att jag inte gör några stora fel.
Jag undrar hur det ska bli när han blir större. Jag gillar inte den sociala biten. På öppet hus på förskolan pratar jag inte med de andra. De försöker småprata men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill gärna vara med men jag är ganska blyg och det känns dumt när det blir stelt. Personalen vet inget om mina svårigheter men jag frågar dem ibland om råd. De är väldigt snälla och jag känner att de tycker om min son. Det gör mig glad.